Tänk tänk..
Igår så hyrde jag och Helena tre filmer.
En gång i Phuket – Jag saknar dig – Smekmånaden från helvetet.
Eftersom vi båda sett en gång i Phuket innan, så började vi med att kolla på den! När den filmen var slut så bestämde vi oss för att kolla på Jag saknar dig. Och gud, det var en fantastiskt bra film. Fällde en och en annan tår, eller ska jag säga sanningen, jag grät nog igenom halva filmen. Det är en film som är verklighets baserad. På baksidan av filmen står det såhär –
Enäggstvillingarna Cilla och Tina är så nära man kan komma varandra men samtidigt så olika. Cilla är konstnärssjälen och idealisten som går sin egen väg medans Tina är populär, pubertal och ständigt kär. Cilla och Tina ska snart fylla 15 år men det kommer Cilla inte få vara med om för hon kommer dö innan dess. Detta är en historia om Tina som blir ensam kvar. Om sorgen att förlora någon nära och skulden när något är för set att ställa till rätta.
Säger som så att man måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd.. Den går rakt in i hjärtat. Den visar hur snabbt tiden kan vända. Att vi ska ta vara på varje minut och inte slösa på tiden som är. För en dag är det för sent..
När vi kollade på denna filmen igår, tänkte jag tillbaka lite på när min lillebror blev sjuk. När han fick diabetes.. Det var tufft, det tog hårt på oss alla. Att bara allting kan vändas upp och ner på en dag. Minns det som det hände igår. Jag hade problem med min mobiltelefon, så mamma ringde upp mig när hon såg mitt sms. Då möts jag av en ledsen mamma på andra sidan luren, jag förstod inte vad det var som hade hänt. Hon förklarade att lillebror var på sjukhuset, att han hade blivit sjuk, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, jag frågade vad som hade hänt och hon berättade att han hade fått diabetes och låg på intensiven. Jag tror tiden stannade där ett tag, jag hittade inga ord, jag tänkte bara låt detta bli bra snabbt snabbt.. Hon undrade om jag ville följa med upp och hälsa på och jag sa nej jag vill inte, vill inte se min lillebror ligga där och må sämre än sämst. Men så tänkte jag också att han kanske blir glad, om han orkar vara vaken liten och ser att man är där för att man bryr sig så otroligt mycket om honom. Så efter jobbet, hämtade mamma upp mig och jag följde med upp till sjukhuset. Till min älskade lillebror, där låg han med massa slangar och saker usch! Och hans första kommentar när jag kommer upp va – Va fan gör du här? Haha tack? Jag vill ju bara finnas där. Dagen efter hade han fått komma till vanlig avdelning och mådde betydligt bättre! Men tänk så snabbt allt kan vända, man ska verkligen ta vara på varje minut här i livet! Idag mår lillebror bra och han har lärt sig att leva med diabetes!
